Mitt livs kärlek, en häst?? Nej, visst älskar jag henne men mitt livs kärlek är ändå Anders!

Ibland kan jag vara världens sämsta på o visa folk omkring mig vad dom betyder för mig, framförallt för Anders. Jag kan fastna så i vardagen att jag slutar lyssna, slutar känna, o jag ångrar mig jämt efteråt. Anders är den som jämt försöker få mig o förstå att det finns viktigare saker i livet än o se till att huset alltid är skinande rent... Han har ju så rätt.. Varje dag han kommer hem från jobbet så öser jag över honom en hög med saker han måste göra istället för o bara visa honom o tala om för honom hur mycket jag egentligen saknar honom på dagarna. O då saknar jag inte att han ska komma o ta över eller hjälpa till utan jag saknar HONOM, hans närhet! Shit va jag kan va dålig på o visa honom det ibland. Vi har emellanåt långa samtal om detta o jag försöker skärpa mig ett tag men sen helt plötsligt har jag glömt mig igen o gjort samma misstag. Kan inte annat än be om ursäkt för det o fortsätta jobba på det..

Men iaf, denna killen är den coolaste jag vet, ingen annan kille har nånsin lyckats få mig knäsvag genom o bara stå jämte mig. Visst har vi haft vissa tuffa år men allt vi gått igenom har stärkt vår relation nåt oerhört, jag tror att den idag skulle kunna stå emot det mesta.

Anders är den person som jag nästa år kommer lova att älska i nöd och lust, o jag kommer mena de orden ur djupet av mitt hjärta. Han är min stöttepelare o min riddare i blänkande rustning. Han gör mig stolt varje dag (fast likadant där, jag kan ha rätt svårt o tala om det för honom ibland). Han är en beundransvärd person som lär mig nåt om mig själv o livet varje dag. Jag är så tacksam för att jag fått träffa denna fina kille, o för att han är en sån fin pappa till barnen. Att se honom ihop med barnen är så vackert, de avgudar honom o slänger sig i hans famn varje dag han kommer hem från jobbet:)

Jag är världens lyckligaste som har dig, o kommer bli så stolt över o bli din fru!!