Mitt livs kärlek, får man säga så om en häst?
Äntligen hann jag sitta på min fina pålle en liten stund idag, trotsade kylan o gav mig iväg en runda med henne. Det är så fantastiskt att sitta på denna häst, hennes energi går som små stötar genom hela min kropp och jag känner sån glädje!
Att säga att denna häst är lättriden vore en stor lögn, hon kräver min totala fokusering hela tiden. Ibland kan jag bli helt tokig på att aldrig bara kunna slappna av men det är nåt visst med henne o hennes sätt att se på saker runt omkring sig, hon har ett barns naivitet och energi men samtidigt en äldre mans visdom.
När vi red iväg idag så såg jag riktigt hur hon sneglade bak på mig o försökte fundera ut om hon kunde hitta på nåt bus. Men sen, när hon fått lite utlopp för sin energi o äntligen kunde börja slappna av lite i musklerna, så tittade hon bak på mig med de mest kloka ögonen. Hur ska jag nånsin förstå mig på denna vackra kuse?
Hon är värlsbäst på att få mig att känna mig som en nybörjare som skuttar runt i sadeln på henne, o gör det jämt svårt för mig. Ändå skulle jag inte byta henne mot nån annan häst på denna jord. Jag älskar henne, jag älskar tom hennes små idiotiska påhitt, som att alltid lyckas få ner matspannen o leka med den, göra nummer två på alla konstiga ställen(vattenkoppen, över kanten på boxen), bita sönder allt hon kan... Listan kan göras lång för hon har mycket hyss för sig. Men det gör inget, för hon är min, min, min o det gör mig så lycklig.
Hon är verkligen "one of a kind" o jag hoppas att hon trivs lika bra med mig som jag gör med henne. Hon ser iaf väldigt nöjd ut med sitt nya stall o sin fina hage, plus att hon fått lilla Ramona o kaxa upp sig mot:)
Min fina Whatsie, hoppas vi får mycket kul framöver också, du betyder så mycket mer än du kan ana!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar