Long time, no see

Oj oj oj, vad det var längesen jag skrev här nu. Det har väl helt enkelt varit så att andra saker har fått prioriteras före bloggande. En annan teori är att när jag startade bloggen så längtade jag verkligen efter att skriva, men då jag numera läser på högskola så får jag mer än nog av den varan. Trots att jag skriver mest hela tiden just nu så får jag ju ändå inte genom skolan välja vad jag vill skriva om, så jag kan ändå känna en saknad efter att bara få skriva lite blaha! Lite om mitt liv och mina vardagstankar (något som högskolan intresserar sig föga för om du inte läst minst tio år där)...

Jaha, det har ju iaf hänt en hel massa saker sen jag sist skrev här. Jag har ju som sagt börjat på högskola, vilket varit min dröm länge, läste i höstas A-kursen i sociologi och är nu inne på B-kursen. Det är som en dröm att få göra något så personlighetsutvecklande varje dag, samtidigt som högen av böcker man ska läsa ibland känns som en ond mardröm. När jag började läsa Sociologi så kändes allt mest som ett virrvarr i huvudet, men ju längre fram jag kommer så känner jag att maskineriet inuti har börjat, sakta men säkert, fungera och ibland mer därtill, ibland känns det som att hjärnan ständigt går på högvarv! Men det är såå kul, jag kommer säkert dela med mig av alla mina ifrågasättande tankar här i bloggen (om jag bara får tid över). Allt ska ifrågasättas inom sociologin, allt som man tidigare sett som självklart upplöses mitt framför ögonen på en, alla föreställningar vrids o vänds på och kvar finns bara askan av förgångna tider som ibland känns som meningslösa tidsfördriv. Oj, vad flummigt, men men, de e min blogg o jag får vara flummig. En klasskompis till mig sa att det viktigaste var att flumma ordentligt på arbetena, det gillade lärarna. Jag har verkligen försökt överbevisa det, att det inte skulle vara så, men helt ärligt så kan han ha rätt, desto flummigare, desto mer verkar det gillas av de som betygsätter oss. Så jag får alltså flumma hur mycket jag vill, inom vissa ramar såklart, ramarna som styr alla oss människor, som får oss att instinktivt följa normer, att inte avvika för mycket från det normala.

Nog om det! Jag har fått hem min fina Tussit också, äntligen. Fick denna ponny på min elvaårsdag och hade inga förhoppningar att någonsin få hem henne igen när jag sålde henne för sex år sedan. But dreams sometimes come true! Nu står hon i mitt lilla stall med de andra två och mitt hjärta känner ren lycka över att jag får ha henne hos mig igen. Överhuvudtaget så ger hästarna mig en otrolig lycka varje dag, ibland undrar jag om jag skulle grävt ner mig här hemma med böckerna på magen om det inte vore för hästarna, de kostar en j-la massa pengar, kräver mängder av arbete och är alldeles.. alldeles.. underbara!

Mina fina barn, de börja bli stora! Amanda fyller nio år i år och Robin har precis fyllt två. Amanda är fortfarande en liten ängel, som dock har börjat visa tendenser som jag förväntade mig skulle komma först i tonåren. Ibland vill jag bara skrika hey, de e inte dags än, du är fortfarande min lilla ängel och behöver inte bli så stor än! Men samtidgt så gör man ju sina barn stora, man uppmuntrar ju dem till att hela tiden utvecklas framåt, då kan man ju stå där med lång näsa sen när de flyttar hemifrån och inte behöver en längre. Men samtidigt, vad kunde man gjort annorlunda? Uppfostra dem tillbaka till fosterstadiet? Nej, de får helt enkelt utvecklas och vi stackars föräldrar får bara snällt hänga med i utvecklingen, se omvandlingen hända! Robin är en helgalen liten busunge, han är överallt hela tiden och har inga hämningar! Det är nog det som gör honom så förbannat charmig, att han är så vetgirig och vill prova allt, han är så nyfiken på världen och vad den har att ge. Han pratar hela tiden och lär sig minst ett nytt ord varje dag. Jag älskar det naiva sätt som han ser på människor som orakel, kan litar fullt ut på att människor är goda och att människor kan göra allt, bara de vill! Mina barn fortsätter att förundra mig varje dag, jag är (bland många andra) lyckligt lottad som fått bli mamma!

Åh, herregud nu har skrivdjävulen bitit tag i mig, skulle nog kunnat sitta här hela natten, får väl hellre spara lite och skriva fler inlägg en annan dag! Amanda ringde mig innan och sa att hon älskade mig. Jag måste påminna mig om att aldrig ta det för givet, jag blir mer lycklig än vad hon någonsin kan ana av att hon säger det till mig!